8 februari 2011

Klagomål

Stora flickorna vill ut till stallet. Eller de MÅSTE ut, iallafall en av två som får grav abstinens annars.
Lilla flickan vill vara hemma. Vill absolut inte sitta fastspänd i bilstol iallafall.
Största flickorna vinner och vi åker iväg:

Agnes är klart missnöjd med detta och börjar redan då jag backar ur car-porten att protestera.
Då Agnes nästan aldrig gråter/skriker/klagar så är vi ganska bortskämda med att slippa lätt hysteriskt barnskrik.
När vi kommer högst en km hemifrån börjar Emilia glida neråt i bilens framsäte och hålla sig för öronen, blänga surt på mig och sucka hödljutt.
Jag har ju efter snart 12 år av tidviss rejält barnklagande utvecklat det fantastiska "lugn i bilen trots att det lilla barnet skriker" funktionen (finns tyvärr inte för stora barns skrik och tjafs, men det är en annan historia) och störs inte så värst av lilla A´s högröda ansikte i baksätet.
Nora, som sitter brevid sin lillasyster, försöker gång på gång stoppa in nappen i munnen på A som inte ALLS vill ha napp utan vill slippa åka biiiiiil!!
-Men för fan! utbrister Nora och skiter i att försöka mer med nappen utan blänger surt ut genom rutan, hon med, med armarna i kors.
-Alltså vad fan är det för problem med henne? säger Emilia. -Hon är så jävla bortskämd. Från första dagen har någon gjort EXAKT som hon vill. Guuud vad hon skriker!!

Emilia 11 år som faktiskt är ett av de mest bortskämda barnen i världen om ni frågar hennes syskon, kompisar, grannar osv (kan vara mitt fel dock, men men. Ganska roligt med en sån kommentar från henne. Eller vad säger ni som känner oss?)

-Det kryper i hela kroppen på mig, aaaah! fortsätter hon och river sig på jackans ärmar.
-Ååå, håll käften! gapar Nora i baksätet lagom tills vi svänger in på stallplanen.

Pang, pang och fönstren i bildörrarna skakar när våra pre-teens sveper igen varsin bildörr med varsin lika sur blick.
Jag känner längtan till våra kommande tonår med dessa fantastiska flickor, som jag älskar mer än allt!

Bilfärden hem gick bra och kändes tyst och avkopplande. Agnes skrek hela vägen hem med.


We love you!!


3 kommentarer:

  1. Så söta o roliga:)/Albins mamma Cissi

    SvaraRadera
  2. Haha, tänk vad flickor kan ;) Har det på liknade sätt här hemma, händer då och då (ibland ofta) att det smälls i dörrar och syrliga kommentarer flyger genom luften. Hur ska det sluta?!/Linda

    SvaraRadera
  3. Ha ha ha ha! Underbart! Tack för morgonens skratt.

    SvaraRadera