Minnen

Att bli väckt riktigt tidigt.
Äta frukost i bilen på väg till stallet. Packa, lasta och åka många långa mil samtidigt som solen går upp.
En lång karavan av bilar, hästtransporter och föräldrar med förväntansfulla ryttare i bilarna på väg mot helgens tävlingar.
Oj vad jag saknar den tiden. Så roligt, spännande och helt underbart.

Idag tog Christine och jag lite flash back på våra tävlingsår och satt flertalet timmar, trots att det var isande kallt, trots att det var en timmas paus mellan klasserna, trots att det var perfekt promenad väder utomhus, trots att J inte hade varken träning, match eller jobb och faktiskt var hemma.
Och trots det kändes detta helt klart som det allra bästa alternativet att spendera denna lördag på!

Elit ponny-tävlingar.
Nervösa föräldrar, superduktiga ryttare, högljudda hejarklackar, kanonfina ponnyer.
Minnen om när man själv var en av de smal benta små tjejer och killar som genomfrusna ser fram mot de där 30 sekunderna på banan. Sekunder som man tränat för vareviga dag innan dess.
Den upprymda känslan innan man kom in på banan. Besvikelsen eller lyckan efteråt. Och Lagledarens kram då det gick så där klockrent. Lag-kompisarnas rop från läktaren när man red 0:a på en riktigt bra tid och ärevarvet med de samma när vi blev placerade.

Nu har den tiden börjat igen. Inte på elitnivå ännu, men nu med mina egna barn!!
Nu är det jag som ska väcka tidigt på morgonen. packa papper och matsäck och köra transporten. Hjälpa på framridining och hålla ordning på startnummer.
Och det är precis lika roligt fortfarande.
Det bästa som finns!!