En blivande stjärnas premiär

Så satt hon där.
För första gången i livet.
Hon passade perfekt med sitt lilla leende där uppe!

Själv känner jag att jag måste ta tag i alla bitar u livet nu som ligger utanför stallet.
Som vår snabbt närmande bröllop!
Det har varit Johan som styrt med det den närmsta tiden och jag bara sagt: Ja ja ja. Det blir bra!
Så kan man ju inte ha det!!
Sen måste jag skärpa mig lite med på det sociala biten... Jag vet att jag varit rätt usel där med den sista tiden.
Det är bara så att dagarna går så galet fort och plötsligt är det kväll och klockan är så mycket fast det är ljust ute och jag har inte hunnit med hälften av vad jag planerat göra.

Men när tiden går så fort, och snart blir minsta fem månader och då känner jag mer än någonsin att nu måste jag tagga ner och bara njuta av de här månaderna med henne. Hemma och ledig.
Nu kommer det ju vara mycket bröllop ett tag såklart (för även om vi ska ha det så enkelt, så enkelt och så litet och bara för dom vi verkligen vill dela det med, så är det mer att fixa med än man kan ana)
Men sen, när allt är färdigt!
DÅ ska jag, hoppas jag, att jag kan njuta av tiden och sitta och bara vara.
Med världens bästa barn. Mot stallväggen i solen med en stor kopp kaffe.
Eller uppe på berget Johan (vi MÅSTE dit snart) alldeles tyst och bara vara och känna!

Snart snart snart!

Och då kommer jag tycka att allt det här är _så_ värt den hektiska tiden som är nu. när man fått lämna det bakom sig.
Helt säkert!