Inte en endaste av måsten har blivit gjord och inte ett endaste har jag haft lust till att göra. Jag har vankat omkring och låtit Agnes sova på min arm. Inget annat har varit gott nog åt hennes förskylda lilla kropp.
Pojkarna har lekt och tagit det hela med ro. Ibland är det visst skönt att bara vara, även om man är en pojke med massa vilda sprätt i benen.
Jag bäddade ner bebisen i vagnen i hopp om att hon skulle sova en längre stund än femminuterspass på min arm. Vi gick och mötte den efterlängtade pappan. På jobbet. Vi vet att han gillar det där. När vi kommer oanmälda. Och han får visa upp sin lilla nerbäddade bebis för våra arbetskollegor som tycker hon är så söt. Och tydligen väääldigt lik sin mamma!!
Sen drar han vagnen ut genom dörrarna och så promenerar vi hem. Och någonstans där tänker jag att vår lilla loppa ska SOMNA!
Det gjorde hon ockå efter tre extra varv runt huset. Sen sov hon i TIO minuter och sen dess har hon varit vaken.
Nu sitter hon helt nöjd framför bollibompa, med en av alla de som gillar henne så grymt mycket.
Nu ska jag tvätta, kamma och borsta. Bädda, stoppa om och släcka. Byta en blöja, värma en flaska, mata, natta och lägga mig i soffan. Sen kommer han hem. Och då har vi i bästa fall två timmar av egentid. Två timmar innan vi allt som oftast somnar jättetrångt i soffan. Jättetrångt och jättenöjda över det man ibland glömmer i all slentrian vardag, men det vi faktiskt har här på våra kvadrat. Lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar